|
Tekniskt magasin med historiskt perspektiv
Som dåvarande journalist var jag en av de första yrkesgrupper som sattes framför en dator. Fast om man jämför med det jag skriver på i dag, vet jag faktiskt inte om det var en dator. En skrivmaskin som lyste, är nog en bättre beskrivning.
Men ljuset liksom mattades med tiden, för på denna lilla skärm trycktes många ömma pussar. (Läppstiftet gjorde det väl inte direkt bättre, heller). Kunde jag annat än älska denna nya apparat som det gick att klippa ut meningar och stycken med, och flytta dem till ett annat ställe i dokumentet? Glömd var frustrationen som infann sig när en halv artikel var skriven, och man plötsligt kom på att en speciell mening bara måste in i ingressen för att det skulle bli riktigt bra. Ljudet som uppstår när en manuslapp rivs ur en manuell skrivmaskin glömmer jag aldrig.
Så till en början var min kärlek till det som kallades den nya tekniken reservationslös. Det var ju så enkelt. Klippa ut och flytta. Eller radera. Rent och fint. Ingen redigerare som skrek att man använt alldeles för mycket Tippex på manuset. Lugnt och skönt. Men på andra håll på tidningen var det inte lika lugnt. Grafikerna som tidigare skrivit av våra manus i någon mystisk apparat, insåg faran när nu journalisterna själva kunde skriva och via datorn skicka texten till apparaten. Därför lyckades detta Sveriges äldsta och oerhört starka fackförbund, driva igenom att hälften av det journalisterna skrev in, skulle grafiker skriva om. Så, det var den första effektivitetsvinsten med den nya tekniken.
Sedan blev det dator även privat. Först "Holken" en av Apples första. Då ett under av finesser. Följd av en turkos, som jag har glömt vad den hette, och då kom Clip Art in i i mitt liv. Gjorde väldigt fina inbjudningskort till barnkalasen med skojiga gubbar. Faktiskt kan jag se dessa gubbar på ett och annat utskick än i dag och faller då i stilla gråt. Powerpoint, kanske? Numera är jag fortfarande Apple trogen och naturligtvis bärbar, men förbannar emellanåt mitt färgval. Vitt är inte den bästa färgen för den som för det mesta har trycksvärta på fingrarna.
Så datorer har fortfarande min reservationslösa kärlek. Värre är det med mobilerna. Jag yrar ibland om så fantastiskt det vore att äga en Iphone, men då ger tonårsdottern mig blicken och undrar om jag aldrig mer vill vara nåbar utanför hemmet. "Du kan ju inte ens ringa röstbrevlådan på den där gamla från Clas Ohlson, hur ska du då kunna lära dig en som till och med har kamera?" undrar denna mitt livs sanningssägare. Ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Men lär jag mig hur man svarar och kollar missade samtal, klarar jag mig långt. Sedan får man väl göra som med bantningen. Ta det väldigt långsiktigt.
Lyxproblem
vid livets middagshöjd
Fem rejäla kakformar hos en kvinna som
aldrig kommit längre än till chokladbollstadiet i sin
fåfänga ambition att bli en riktig bullmamma. Sex avocadoskålar
som det inte finns det minsta lilla minnesspår av när,
hur och varför de kommit in i huset. En lite kantstött
teservis som ingen vidrört sedan den packades upp ur kassen
med de andra loppisfynden. Men den har ju ett så himla fint
mönster… Matservisen som förärades i bröllopsgåva.
I den ingår bland annat keramiktallrikar som ger ifrån
sig ett otäckt gnisslande ljud när besticken kommer
i kontakt med dem. Trist färg dessutom, men det är ju
ett kvalitetsmärke och minnesgåvor kan man väl
inte bara göra sig av med? 50-talet vinglas i olika storlekar
och modeller. Kan vara bra att ha den dag man öppnar värdshus
eller äntligen släpper ut sina inneboende aggressioner
Ja, det var ett litet axplock ur floran saker-som-aldrig-används
i skåp-som-aldrig- öppnas. Och det bara i köket.
Jag ska inte trötta ut er med alla reafynd (kommer jag nog
i nästa sommar), alla bokdubletter (oj, den här har
jag visst läst) och det av verktyg överfulla garaget,
vars golv en bil aldrig rullat på (en rejäl Rubank
för att hyvla av en dörr vart tjugonde år, är
bra att ha). Denna inventering av mängden saker och ting
kommer sig av en förestående flytt. Mest bekymrad är
tonårsdottern som då och då rynkar sin släta
panna och undrar: Men var ska vi ha allt? Vi kommer ju inte ens
att ha ett garage, typ. Som den ömma moder jag är, tröstar
jag henne då raskt med att jag minsann bokat bord på
loppis. Denna folkrörelse där oanvända saker ges
ett nytt hem, för att ett par år senare dyka upp på
ett annat loppisbord. Tillför onekligen ordet kretslopp en
ny dimension.
Jag behöver annars bara nämna ordet flytt, för
att alla bekanta börjar oja sig över alla grejer de
har. En väninna bor på 400 välfyllda kvadrat tillsammans
med dotter och katt. Hon hävdar bestämt att hon aldrig
kommer att kunna flytta på grund av alla grejer. Hennes
garage har aldrig sett en bil, och på gården står
ett uthus fullt med lådor som ingen kan påminna sig
vad de innehåller. Än mindre komma åt. Det är
bara att konstatera att vi i den gyllene medelåldern har
ett stort lyxproblem och att vi inte längre funderar över
texten till Hög standard, som vi trallade med i
inte alltför många år sedan.
|
|
